Beroende
Jag tror jag är fast i ett beroende. Ett beroende som jag tror dom flesta utav oss lider av. Nämligen Facebook och blogg-beroende. Helt galet alltså. Facebook är det första jag kollar på mobilen när jag vaknar och det sista jag kollar innan jag somnar. Bloggen är direkt när jag startat datorn och sen är den i princip på hela dagarna, och kommer jag på något att skriva. Ja då står den där och talar till mig "skriiiiiiv" Haha.
Jag har försökt flera gånger att göra mig av med mitt beroende, iaf facebook eftersom jag inte tycker om alla "vänner" som man inte träffat på flera år tror att man är bästisar. Eller som går in och snokar på min profil.
Fast sen är jag ju likadan ibland, så ska väl egentligen inte klaga, jag går in och snokar jag med. Jag beundras över dom som hela tiden har det så jävla bra, eller som utspeglar att dom har det så jävla bra för att dom inte vågar visa annat. Allt ska vara en dans på rosor hela tiden. Blö, jag spyr över sånt! Man kan inte alltid må bra.
Jag hatar att folk verkar veta mer om mig, än vad jag själv gör. Och folk som bara fjäskar och gör sig till. Vad är det för mening med det egentligen? Är det för att det ska se bra ut utåt? För vissa av dom som håller på är ju knappast så annars.
Men samtidigt är jag rädd.. eller inte rädd.. men vet inte hur jag ska säga,. Rädd för att bli "bortglömd" om jag inte har facebook. Det är ju faktiskt där alla hör av sig. Glömmer folk att man har en telefon, eller var man bor om man tar bort facebook? Jag tror tyvärr det blir så.
Fast jag avskyr (facebook) så mycket, så dras jag till det. Det är bra underhållning när man inte har någonting att göra och det är som jag sa i början, det första jag ser när jag vaknar och det sista jag ser innan jag lägger mig. (och däremellan kollar jag väl facebook på datorn och mobilen sådär 61524 gånger om dagen)
Kan nog kalla det beroende.
Jag har försökt flera gånger att göra mig av med mitt beroende, iaf facebook eftersom jag inte tycker om alla "vänner" som man inte träffat på flera år tror att man är bästisar. Eller som går in och snokar på min profil.
Fast sen är jag ju likadan ibland, så ska väl egentligen inte klaga, jag går in och snokar jag med. Jag beundras över dom som hela tiden har det så jävla bra, eller som utspeglar att dom har det så jävla bra för att dom inte vågar visa annat. Allt ska vara en dans på rosor hela tiden. Blö, jag spyr över sånt! Man kan inte alltid må bra.
Jag hatar att folk verkar veta mer om mig, än vad jag själv gör. Och folk som bara fjäskar och gör sig till. Vad är det för mening med det egentligen? Är det för att det ska se bra ut utåt? För vissa av dom som håller på är ju knappast så annars.
Men samtidigt är jag rädd.. eller inte rädd.. men vet inte hur jag ska säga,. Rädd för att bli "bortglömd" om jag inte har facebook. Det är ju faktiskt där alla hör av sig. Glömmer folk att man har en telefon, eller var man bor om man tar bort facebook? Jag tror tyvärr det blir så.
Fast jag avskyr (facebook) så mycket, så dras jag till det. Det är bra underhållning när man inte har någonting att göra och det är som jag sa i början, det första jag ser när jag vaknar och det sista jag ser innan jag lägger mig. (och däremellan kollar jag väl facebook på datorn och mobilen sådär 61524 gånger om dagen)
Kan nog kalla det beroende.
Har ni med facebook-beroende? Eller hur lyckas ni avstå? :)
/E