Det här med att vara ett UFO
Som jag skrivit tidigare tror jag inte pappa var helt medveten om hur rätt han hade när han kallade mig för UFO redan som ofödd, eller visste han det?
Det här med att inte känna sig som en i mängden, både genom tankesätt och genom ren protest, snälla sitt inte på mina tilltänkta testiklar!
"Enkla" saker som att hitta ett jävla kneg och dra in stålar genom kassajobb kan vara redan drömmen för de flesta men för mig = digerdöden. Men att flytta 130 mil är inga problem, okej vissa komplikationer stöter man på och det är inte direkt gjort i en handvändning, men de skrämmer inte skiten ur mig, verkligen inte.
Jag tycker det är spännande och jag blir nyfiken så fort jag ser en chans till att få se något annat.
Jag är hela tiden "på väg", så känns det. Att stanna av och känna sig lugn och avslappnad verkar otänkbart, men ibland önskar jag att jag hade en Svensson-hjärna. En UFO-brain är inte det lättaste om man ska försöka anpassa sig, ett ord som jag förövrigt känner starkt hat till, grr!
-Jag tänker fan inte anpassa mig, det får andra göra! Jag vill leva mitt liv!
Ett UFO utan självkänsla är heller ingen bra kombination, en grön figur som inte kan stå upp för att hon är grön och pratar konstigt. Ungefär som att försöka råna en bank utan vapen, ja ni ser scenariot själva(?). Ingen bra kombo.
Nej, det är dags för det här UFO:t att börja stå upp och säga: "Okej, du tycker så. Det gör INTE jag och det behöver jag INTE göra heller, du får en varning! Lyssnar du inte på mig kastar jag in dig i slemgapet på min högre ledning uppe i skyn!".
Det här UFO:t, man är inte ens den när man är ett UFO som jag. Man är inte någon, man är något!
Todeloo!
/L