Morgontankar, sex och föräldraskap.
Jag väljer att dra upp detta ämnet eftersom det är en viktig del av förhållandet. I alla fall för mig. Och detta är ingenting som upphör bara för att man är gravid (och att man känner sig som en flodhäst).
Jag vet att lusten försvinner för vissa, men för mig är det svårt att förstå att man inte ens vill ha lite sexuell beröring. Som jag sa så är den intima närheten närheten otroligt viktig för mig. Det stärker förhållandet och kärleksbanden.
Visst kan jag känna mig för stor och ful någon dag och inte vill, men jag vill gärna bli smekt, pli pussad på, få lite massage, bli kramad och beundrad även nu när jag är gravid. Lite mys varje dag skadar inte. Snarare tvärt om!
Sen lite andra saker som jag ofta tänker på nu, speciellt när man går in på gravidforum osv, är att allt är så himla olika från par till par. Vissa tar det lugnt, och fixar i ordning barnrummet sista månaden, medans andra gör det redan i andra-tredje månaden. Vissa är helt hyper och läser tidningar, böcker och på internet om varje sjukdom, om föräldraskap osv. Jag har aldrig varit sån. Det är klart jag läst i tidningar och så.. men inte för att göra som där står, utan kanske få lite tips, eller läsa hur det är för andra föräldrar. För det är helt omöjligt att säga att "gör så här så kommer ditt barn sova hela natten". Även alla barn är olika. och det som funkar för mitt barn, funkar kanske inte för ditt. Och fixa med barnrummet, tvätta bebiskläder, ta in vagnen och få upp sängen och så, har vi tänkt att fixa runt vecka 35.
Sen är det ju det här med humöret. Haha, hur var det med det? Jag kan pendla väldigt mycket. Ena dagen kan jag vara hur glad som helst, allt går smidigt och det är inga problem alls. Medans den andra dagen kan jag lipa för minsta lilla, och den tredje dagen är jag som en riktig satmara. Men samtidigt kan jag känna mig osedd och som den ensammaste personen i världen. Det går verkligen upp och ner.
Det jag stör mig väldigt myckt på om jag ska vara ärlig, är att alla hela tiden frågar hur jag mår och visar lite överdriven hänsyn nu när jag är gravid. Varför kan man inte vara normal och bry sig även när man inte är gravid?
Sen stör jag mig även på att den blivande pappan blir undanskuffad. Ingen frågar hur han mår. Han är ju faktiskt en del av graviditeten med, han ska bli pappa. Och han får stå ut med oss lipande, svärande, glada, bitchiga gravida kvinnor.. det kan inte vara lätt alla gånger. ;) Jag är glad att jag har S vid min sida, som alltid är där oavsätt vad och som inte tar åt sig allt för mycket av det jag säger eller gör.
För en graviditet innebär ju faktiskt att vi inte bara är två längre (i vårat fall tre), vi kommer aldrig bli ensamma igen. Inte de närmsta 18 åren. Men inte sen heller.
För man slutar ju aldrig att vara förälder, att vara mamma och pappa. <3
Jag vet att lusten försvinner för vissa, men för mig är det svårt att förstå att man inte ens vill ha lite sexuell beröring. Som jag sa så är den intima närheten närheten otroligt viktig för mig. Det stärker förhållandet och kärleksbanden.
Visst kan jag känna mig för stor och ful någon dag och inte vill, men jag vill gärna bli smekt, pli pussad på, få lite massage, bli kramad och beundrad även nu när jag är gravid. Lite mys varje dag skadar inte. Snarare tvärt om!
Sen lite andra saker som jag ofta tänker på nu, speciellt när man går in på gravidforum osv, är att allt är så himla olika från par till par. Vissa tar det lugnt, och fixar i ordning barnrummet sista månaden, medans andra gör det redan i andra-tredje månaden. Vissa är helt hyper och läser tidningar, böcker och på internet om varje sjukdom, om föräldraskap osv. Jag har aldrig varit sån. Det är klart jag läst i tidningar och så.. men inte för att göra som där står, utan kanske få lite tips, eller läsa hur det är för andra föräldrar. För det är helt omöjligt att säga att "gör så här så kommer ditt barn sova hela natten". Även alla barn är olika. och det som funkar för mitt barn, funkar kanske inte för ditt. Och fixa med barnrummet, tvätta bebiskläder, ta in vagnen och få upp sängen och så, har vi tänkt att fixa runt vecka 35.
Sen är det ju det här med humöret. Haha, hur var det med det? Jag kan pendla väldigt mycket. Ena dagen kan jag vara hur glad som helst, allt går smidigt och det är inga problem alls. Medans den andra dagen kan jag lipa för minsta lilla, och den tredje dagen är jag som en riktig satmara. Men samtidigt kan jag känna mig osedd och som den ensammaste personen i världen. Det går verkligen upp och ner.
Det jag stör mig väldigt myckt på om jag ska vara ärlig, är att alla hela tiden frågar hur jag mår och visar lite överdriven hänsyn nu när jag är gravid. Varför kan man inte vara normal och bry sig även när man inte är gravid?
Sen stör jag mig även på att den blivande pappan blir undanskuffad. Ingen frågar hur han mår. Han är ju faktiskt en del av graviditeten med, han ska bli pappa. Och han får stå ut med oss lipande, svärande, glada, bitchiga gravida kvinnor.. det kan inte vara lätt alla gånger. ;) Jag är glad att jag har S vid min sida, som alltid är där oavsätt vad och som inte tar åt sig allt för mycket av det jag säger eller gör.
För en graviditet innebär ju faktiskt att vi inte bara är två längre (i vårat fall tre), vi kommer aldrig bli ensamma igen. Inte de närmsta 18 åren. Men inte sen heller.
För man slutar ju aldrig att vara förälder, att vara mamma och pappa. <3
(En bild från förra veckan, orkar inte ta nyare och bättre just nu)/E