100 dagar!
Läste lite i "Föräldrar & Barn"-tidningen i morse, och där var det en artikel om hur man jämför sina barn med andras barn.
Kan inte låta bli att lägga mig i. Även om jag själv varit där (är ibland fortfarande), jämfört och disskuterat så har jag aldrig någonsin kännt att lilla s varit efter i utvecklingen. Jag tror det här med att jämföra kommer automatiskt, även om man vill det eller inte. Vems barn vänder sig först? Vems barn sitter först? och vems barn äter bäst? Och vems barn säger "mamma" först? Jag bryr mig egentligen inte. Jag tycker bara det är kul om det går framåt, oavsätt om det är för mitt barn eller om det är för andras.
Sen kan jag tycka att det är lita skönt att prata och dela med sig, att känna "oh, det är inte bara mitt barn som sover dåligt på natten" eller "skönt att det inte bara är mitt barn som trotsar". Det är en liten tröst på något sätt.
Alla barn utvecklas olika och så länge dom följer sin egna kurva så är det bra. Det jag stör mig på är de föräldrar som tror att det är en tävling. Det värsta är när föräldrar skryter om sina barn (självklart ska man tycka bra om sina barn och prata positivt om dom, men det är skillnad på positivt prat och skryt, och framför allt HUR man säger det). Tex "mina barn har aaaaldrig ätit godis, det är så dåligt för tänderna"- och tittar på ditt barn, eller om dom säger till sitt barn framför ett annat barn (som får äta godis) att "du är så duktig som inte äter godis". Jag har själv varit där. Och lilla s har frågade mig "mamma, är inte jag duktig?" - vad svarar man då i närheten av båda dom barnen? Eller när man är på BVC och sitter i väntrummet och där är andra föräldrar, varpå någon frågar "hur gammal är hon?" Jag svarar då "3" (sist vi var där), och då kommer det.. "jahaa, men då kan hon väl göra si och så, det borde hon kunna i den åldern!"
Det får inte gå till en kränkande nivå. Och absolut inte när barnen är så stora och förstår.
Det är en stor skillnad på att vara stolt och berömma, och på att jämföra.
Och sen tror jag bara att det är i smååldern (0-2 år) som man jämför så mycket. För i 2-årsåldern så ligger de flesta barnen på samma nivå, och då bryr man sig inte om vad som hände eller vem som utvecklades först.
En annan sak som jag tänker på nu när jag sitter här... är att man jämför och diskuterar mycket med andra blivande föräldrar om just detta med. Vem har köpt vagn redan? Vem har fixat och donat hemma? Vem har störst mage? Vem mår bäst? Och vi ska inte prata om vem som ska ha dom dyraste och "bästa" sakerna. -
Tyvärr tror jag det kommer bli att många jämför lilla s med lilla när hon kommit ut sen.
Man kommer nog aldrig ur detta babyrace. Eller vad tror ni?
Vad hände med att låta barn vara barn och låta dom utvecklas i sin egna takt? Att få njuta av tiden att vara just barn, för sen kommer alla dessa jävla krav och måsten.
/E