PositivaArne

Tankar och ideér från norr till söder.

När ingen förstår

Publicerad 2012-09-02 20:45:08 i

Jag och Lina är så himla lika, ibland är det nästan skrämmande. 
Just det här med att känna sig så fruktansvärt udda, att känna sig utanför och i vägen. Men framför allt att aldrig räcka till
Det finns så mycket man skulle vilja säga. Vilja göra.. men som man hela tiden backar för. Att vara rädd för att må bra (kan man ens vara det?). Det låter kanske helt fel, och jag är absolut inte olycklig. Men det bara känns som att alla andra har det så himla mycket bättre. Och hur orkar alla vara så glada och positiva hela tiden? :/
Det finns så mycket som jag skulle vilja skriva här, men som jag vet att andra inte skulle förstå. Och sen vill jag inte heller att "vissa" ska läsa det. Men jag skulle vilja få det ur mig.. jag behöver det. På något sätt. 
Lina och Syster, ni vet med all säkerhet vad det handlar om. 

Både jag och Lina är rädda och osäkra. Rädda för att göra fel och misslyckas. Samtidigt så vet vi båda två att det är en del av livet och att man "lär av sina misstag". 
En dagen kan man känna att "fan, nu jäklar. Idag mår jag bra!", sen så händer det någonting och man sjunker så långt ner man kan komma på bara ett par sekunder. Och att komma upp därifrån är inte lätt. Jag kan grubbla på saker i dagar. Antar att jag är en sån som måste prata ut ordentligt om saker innan det känns okej att lämna det. 

Även det här är svårt att förklara. Vet liksom inte vad jag ska skriva för att få er att förstå, för ni kommer nog aldrig att känna det jag (vi) känner. 
Jag ska inte säga att jag är ensam heller. Jag har vänner här, men ingen sån där nära. Ni vet riktigt nära som man kan prata med allt om. Dom jag verkligen kan prata med bor på tok för långt bort och det gör mig galen. Jag behöver er! 
Det är klart, jag har min lilla familj här. Jag har stora S som jag kan prata med. Och ibland känns det som att jag slänger över allt för mkt på honom. Och kanske saker som är helt onödiga? Men jag är så tacksam över att jag har honom i mitt liv (och att han står ut). Han, lilla s och bebisen i magen är dom jag älskar mest. 

Önskar jag hade lite mer självkänsla bara.
 
 

 
/E

Kommentarer

Postat av: Nina

Publicerad 2012-09-03 13:54:37

Önskar att jag kunde säga att det "fixar sig", men tyvärr vet jag alltförmycket om hur du känner .. Och det fixar sig inte av sig själv. Man måste ha tålamod, prata om det, om och om igen! Få det ur sig. Men det hjälper inte heller, man måste jobba emot det som plågar en, ångesten över livet, rädslorna, lära sig uppskatta sig själv. 
Och det du skriver låter inte konstigt... Jag känner precis likadant och har nog alltid gjort. Utanför, udda, konstig, fast man egentligen inte är det, det sitter hos OSS, ingen annan tycker det; och du är garanterat inte konstig! Tvärtom så verkar du vara helt underbar och precis en sån person som det finns för få av.
Att känna sig utanför och ensam är fruktansvärt, när ingen förstår, när alla "vänner " egentligen inte känns som vänner eftersom de ändå inte förstår eller vill förstå att man kan må dåligt. När de riktiga vännerna är för långt bort, jag vet precis hur det är. Men alla är inte lyckligare, man tror bara det!
Jag har alltid blivit stämplad som någon som har allt etcetc, och jag har hatat det ! För det har inte varit sant! Människor har bara trott att jag skyllt ifrån mig när jag "klagat" som de har trott att man gjort när man tillslut berättat hur man faktiskt mår. 
Man kan inte se på utsidan hur någon mår. De som du ser alltid är så glada och positiva, de har antingen en fasas eller ett väldigt ytligt liv där fester och shopping är deras lyckopiller.
Du har en härlig familj, någon som verkligen älskar dig och två (snart) fina döttrar. Det är värt så mycket mer !

Om du vill kan du alltid prata med mig, vi känner ju inte varandra direkt men om du skulle behöva så tror jag nog att jag skulle förstå.
Ta hand om dig :)

// Nina (decemberlycka)

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela