PositivaArne

I en hall full av smutstvätt känner jag mig distraherad. Distraherad i mina tankar och det är bra. Ibland. Andra känslor som provkation, koncentration och ren och skär ångest gör sig också påmind. Svart, grått, vitt och en och annan färgglad topp tränger sig på när mina armar jobbar som robotar, färgsorteringen går av sig själv. Att leva ett liv på en annan, inte för en annan det är som toppen på ett isberg, i negativ bemärkelse. Det där berget är spetsigt och inte alls lika rymligt och plant som det borde vara. Halt är det också. Och kallt. Jävligt kallt. Att känna sig utanför men tvingas vara med i ett spel, just bara för överlevnadsinstinkten finns där. Grottmänniska i 2000-talet, det kanske är något nytt. Vad vet jag? Just den tanken slog mig när jag en dag på stadens få och korta gator fick frågan av en man som på knagglig men ändå klar svenska frågade mig "Vad tror du är meningen med livet?". Han var engelsman, det hörde jag klart och tydligt. Jag skyndade mig snabbt att säga att jag hade bråttom, det var åtminstonde halvsant, och sen gick jag därifrån och sa högt, fast lågt för mig själv "-ja, vem fan vet...?!"
Att solen lyser in genom oklara fönster och skänker värme och ljus spelar ingen roll idag. Ingenting spelar någon som helst roll nu fast att allting spelar huvudrollen i mitt liv så orkar jag inte bry mig. Jag är en nöt idag. Instängd i mitt skal. "-NI KAN INTE KOMMA IN!!!" skriker jag så högt som jag bara kan och fnissar sedan hysteriskt åt mig själv. Ingen kan ändå höra mig och även om någon nu mot all förmodan skulle råka höra mig, vem skulle då lyssna på en nöt?

Todeloo.
/L