När ingen förstår
Jag och Lina är så himla lika, ibland är det nästan skrämmande.
Just det här med att känna sig så fruktansvärt udda, att känna sig utanför och i vägen. Men framför allt att aldrig räcka till.
Det finns så mycket man skulle vilja säga. Vilja göra.. men som man hela tiden backar för. Att vara rädd för att må bra (kan man ens vara det?). Det låter kanske helt fel, och jag är absolut inte olycklig. Men det bara känns som att alla andra har det så himla mycket bättre. Och hur orkar alla vara så glada och positiva hela tiden? :/
Det finns så mycket som jag skulle vilja skriva här, men som jag vet att andra inte skulle förstå. Och sen vill jag inte heller att "vissa" ska läsa det. Men jag skulle vilja få det ur mig.. jag behöver det. På något sätt.
Just det här med att känna sig så fruktansvärt udda, att känna sig utanför och i vägen. Men framför allt att aldrig räcka till.
Det finns så mycket man skulle vilja säga. Vilja göra.. men som man hela tiden backar för. Att vara rädd för att må bra (kan man ens vara det?). Det låter kanske helt fel, och jag är absolut inte olycklig. Men det bara känns som att alla andra har det så himla mycket bättre. Och hur orkar alla vara så glada och positiva hela tiden? :/
Det finns så mycket som jag skulle vilja skriva här, men som jag vet att andra inte skulle förstå. Och sen vill jag inte heller att "vissa" ska läsa det. Men jag skulle vilja få det ur mig.. jag behöver det. På något sätt.
Lina och Syster, ni vet med all säkerhet vad det handlar om.
Både jag och Lina är rädda och osäkra. Rädda för att göra fel och misslyckas. Samtidigt så vet vi båda två att det är en del av livet och att man "lär av sina misstag".
En dagen kan man känna att "fan, nu jäklar. Idag mår jag bra!", sen så händer det någonting och man sjunker så långt ner man kan komma på bara ett par sekunder. Och att komma upp därifrån är inte lätt. Jag kan grubbla på saker i dagar. Antar att jag är en sån som måste prata ut ordentligt om saker innan det känns okej att lämna det.
Även det här är svårt att förklara. Vet liksom inte vad jag ska skriva för att få er att förstå, för ni kommer nog aldrig att känna det jag (vi) känner.
Jag ska inte säga att jag är ensam heller. Jag har vänner här, men ingen sån där nära. Ni vet riktigt nära som man kan prata med allt om. Dom jag verkligen kan prata med bor på tok för långt bort och det gör mig galen. Jag behöver er!
Det är klart, jag har min lilla familj här. Jag har stora S som jag kan prata med. Och ibland känns det som att jag slänger över allt för mkt på honom. Och kanske saker som är helt onödiga? Men jag är så tacksam över att jag har honom i mitt liv (och att han står ut). Han, lilla s och bebisen i magen är dom jag älskar mest.
Önskar jag hade lite mer självkänsla bara.
Både jag och Lina är rädda och osäkra. Rädda för att göra fel och misslyckas. Samtidigt så vet vi båda två att det är en del av livet och att man "lär av sina misstag".
En dagen kan man känna att "fan, nu jäklar. Idag mår jag bra!", sen så händer det någonting och man sjunker så långt ner man kan komma på bara ett par sekunder. Och att komma upp därifrån är inte lätt. Jag kan grubbla på saker i dagar. Antar att jag är en sån som måste prata ut ordentligt om saker innan det känns okej att lämna det.
Även det här är svårt att förklara. Vet liksom inte vad jag ska skriva för att få er att förstå, för ni kommer nog aldrig att känna det jag (vi) känner.
Jag ska inte säga att jag är ensam heller. Jag har vänner här, men ingen sån där nära. Ni vet riktigt nära som man kan prata med allt om. Dom jag verkligen kan prata med bor på tok för långt bort och det gör mig galen. Jag behöver er!
Det är klart, jag har min lilla familj här. Jag har stora S som jag kan prata med. Och ibland känns det som att jag slänger över allt för mkt på honom. Och kanske saker som är helt onödiga? Men jag är så tacksam över att jag har honom i mitt liv (och att han står ut). Han, lilla s och bebisen i magen är dom jag älskar mest.
Önskar jag hade lite mer självkänsla bara.
/E