Tänk på barnen i Afrika
Det har vi väl alla fått höra när vi var små och inte åt upp vår mat (fast inte ens det var vi själva som hällde upp på tallriken).
Jag tycker inte alls om det uttrycket vid matbordet.
Visst, budskapet är ju att man ska vara tacksam för det man har. Men oftast så används det uttrycket av vuxna till barn, och säger man det till ett barn så är det lätt för dom att säga ”skicka det jag inte vill ha till Afrika” det låter vettigt för dom.
Jag kommer själv ihåg när jag var liten och jag fick höra det. Min första tanke var att det inte hjälpte barnen i Afrika om jag åt upp all min mat istället för att lämna lite på tallriken (för jag vet inte hur mycket mat jag ätit för deras skull, men vad har det hjälpt dom?). I en annan period backade jag lite för att äta, jag fick skuldkänslor istället.. och det är väl inte det heller som var meningen (eller?).
Här hemma så gäller det att äta det som serveras, och NÄR det serveras, annars får man gå hungrig. Är då inte dottern hungrig kan det bli en hel del kladd och lek med maten och det slutar med att det slängs.. Sen kan hon komma efter en stund och säga att hon är hungrig.. men då får hon snällt vänta till mellanmål. Jag kanske är hård, men hon svälter inte. Jag tycker det är viktigt att lära sig att man ska äta det som serveras, när det serveras.
Hon behöver absolut inte äta upp allt, men hon ska åtminstone smaka på allt.
Är det någonting hon tycker mindre om så plockar jag inte bort det, utan fortsätter servera det varje gång vi äter den måltiden. För en ny rätt/grönsak kan ta tid att lära sig äta.. men efter några gånger så tar hon utav det och äter det utan problem.
För man ska absolut inte tvinga i någon mat, tycker man inte om grönsaken tex så gör man inte, och då ska man inte bli tvingad, men alternativet kan alltid finnas på tallriken tycker jag. Jag skulle aldrig få för mig och ställa mig och göra olika maträtter, för att någon inte tycker om det som serveras. Ett undantag är om det är en helt ny rätt och hon inte tycker om den, då kan hon få en smörgås istället (men endast då), för som jag skrev, en ny rätt kan ta tid att lära sig.
Jag tycker det är viktigt att lära sig äta all slags mat på rätt sätt (då menar jag att man inte ska bli tvingad eller känna press), man ska våga prova och känna matglädje.
Mat ska vara gott och roligt och man ska känna gemenskap.
Jag tvingar aldrig i dottern mat, aldrig och hon måste få säga till om det är någonting hon inte tycker om. Jag menar, det finns ju saker som inte ens jag äter. Då kan jag ju inte tvinga henne äta det hon inte gillar. Och man vet ju om hon inte gillar det efter ha serverat det 20 gånger och hon smakat på det var gång. Man ska absolut inte tvinga någon att äta det dom inte tycker om, för då blir det helt fel relation till mat. Men det viktigaste är att man smakar och visar att man själv äter det, och gärna berömmer maten som ”mmm, smaka, det var jättegott!” – Helt enkelt ha en positiv inställning till mat. Ni kan också låta barnen vara med vid matlagningen. Dottern sitter ofta på diskbänken eller står på en stol och är delaktig i det jag gör. Hon frågar och hjälper till, smakar och rör om. Då tycker hon att det är roligare och hon kan stolt säga att hon hjälpt till att laga maten, då brukar det oftast slinka ner också. Det fungerar jättebra hos oss.
Barn och mat är lite som triss – plötsligt händer det!
Tänk på barnen i Afrika – Absolut, men (säg) inte det vid matbordet!
/E