Det är då jag som är Emily. Ja, Jag stavas faktiskt så.. jag är en "Emil, med ett Y på slutet" som man får förklara för de flesta när man ska säga hur jag stavar sitt namn.
Är 23 år. Bor tillsammans med min sambo och dotter i ett litet hus i Ekeby, här i Skåne. Ekeby är en liten by ca 2 mil utanför Helsingborg, så bor lite ute på landet, bland åkrar och skogar. Det är så vi trivs. Att se rådjur och harar (ibland även rävar) är vardag för oss. Att känna doft av gödsel och se traktorerna jobba är också vardag. Ja, kalla mig "bonne" om du vill. Jag tar inte illa upp alls. Det är inget negativt att vara "bonne" och det finns många, många fördelar med att bo på landet. Här är nästan ingen trafik, går man ut i trädgården så är fåglarnas sång det enda man hör. Och skulle vi vilja, så kan vi bara slänga av kläderna och bada näck i poolen. Nu har vi ju i och för sig grannar ganska nära, så det är inget vi gör.. men möjligheten finns. :P Man kan spela hög musik och dansa hur fult man vill. Ingen som ser eller hör. Sen är det så klart bättre och renare luft här ute. Barnen lär sig leka med pinnar istället för att kräva massa leksaker "som alla andra har". Min dotter trivs med bra här. Jag menar, vi bor ju inte långt ut på landet, och det är bara 3 km in till centrum här i byn.
Vem är då Emily, eller Emil med ett Y på slutet?
Ja, en sån som aldrig sitter still. En som har för mycket myror i brallan, en sån som lider av alfonsåberg-syndromet ("jag ska bara"). Säger sambon att jag ska komma och sätta mig eller t ex. ta disken sen så är det "jag ska bara". Vilket är både positivt och negativt, jag får mycket saker gjort (iaf hemma).. men samtidigt stressar jag. Men sån är jag. Emil Y i ett nötskal.
Sen kan man väl säga att jag är en sån som vill väldigt mycket, följa mina drömmar t ex. Men har svårt att komma till skott. Jag drar mig lite. Är rädd för att misslyckas, att inte orka och ibland vet jag helt enkelt inte vart jag ska börja. Men det är klart; Provar jag och misslykas, så har jag ändå PROVAT och det är det viktigaste. Eller hur?!
Är ganska lugn person i övrigt. Är inte den som tar mycket plats eller vill synas eller höras, är mer som "en i mängden" och jag trivs med det. Lite mer kött på benen, mer självkänsla och självförtroende hade inte skadat. Men jag antar att det är sånt som kommer med tiden, att det är sånt man får bygga upp. Att vara "en i mängden" kan kännas ganska tråkigt för många. Men om man ska dra till med något positivt igen så är det bra. Man slipper känna press i från andra att man måste vara, eller bete sig på ett visst sätt.
Kom in lite på drömmar innan, så jag fortsätter lite där, för alla har väl en (eller flera) drömmar. Kanske ett drömhus? drömjobb? drömpojkvän? eller bara någonting man vill göra här i livet. Alla, eller dom flesta drömmer om mycket pengar, så man kan vara hemmafru och köpa precis vad man vill, när man vill. Men jag fungerar inte så. Jag drömmer om att bo i vårt hus som vi renoverat upp, precis som vi vill ha det. Att kämpa för saker som vi vill ha. Okej det är ingen dröm att kämpa, men att få känslan som man får när man äntligen kan köpa den dära TVn eller kameran eller vad det nu är. Ni vet, den där känslan när man blir som ett litet barn på julafton när man får någonting man verkligen önskat sig?
Jag drömmer att min dotter alltid känner att jag finns där för henne oavsätt vad.Om det händer henne eller mig någonting. Syftar på olycka, om hon har problem med pojkvänner, hamnar i fel vänskapskrets.. you name it. Allt. Jag hoppas att hon alltid känner att jag finns där.
Sen drömmer jag såklart om fler barn i framtiden och ett bröllop (som de flesta av oss).
Andra saker som jag drömmer om är att tatuera mig igen Alis volat propriis (hon flyger med egna vingar), jag vill hoppa bungy jump och hoppa (säger man hoppa?!) fallskärm. Jag vill lära mig spela gitarr och dansa. Just nu är jag lika vig som ett kylskåp, och har taktkänsla som en elefant. :P
Men sen finns det ju större saker jag drömmer om, som att åka och hjälpa fattiga barn, det är någonting jag alltid velat göra. Men sen är frågan.. ska man förverkliga alla sina drömmar? Ska man bevisa att man kan klara sånt man själv inte trodde? jag menar, många av mina drömmar är (jag ska inte säga omöjliga men) väldigt svåra att förverkliga. Vi får se, men några utav dom VET jag att jag kommer förverkliga! :)
Känns som jag skulle kunna sitta och skriva här i all evighet om vem jag är och vad jag gillar.. men tror jag stannar upp här. Vill ni veta mer om mig så är det klart bara att fråga! :)
