PositivaArne

Hej på er!

Sedan jag skrev senast, (vilket nu faktiskt bara är några dagar sedan) så har mitt hjärta lyckats bli lite tyngre. En vän till oss gick nämligen bort i fredags. Ett tomrum. Kanske större än vad jag var beredd på. Stackars Anna.
Du kämpade i hela ditt liv. Hörselskadad och fel på balanssinnet (det sistnämna märkes inte särskilt nu, men jag vet att du hade stora problem som liten). Du fick gå i specialskola långt hemifrån och det var säkert ensamt många gånger... För cirka ett och ett halvt år sedan upptäcktes det att du hade cancer utanpå lungan. Jag minns den kvällen. Vi satt och pratade och skojade efter att vi ätit middag tillsammans. Du försökte lära mig teckenspråk. Du skrattade med mig när jag gjorde fel och berömde mig när jag gjorde rätt :) Efter ett tag ville du gå hem eftersom det gjorde ont i bröstet på dig och gick därför hem för att vila.
Kort därefter fick vi veta att du blivit undersökt och att dom upptäckt canceraset!! Du fick behandling, något du egentligen inte alls ville just där och då utan du ville vänta tills du hunnit ta studenten. Du ville ju behålla ditt långa hår till en stora dagen, men du hade inget val...
Behandlingen fick i alla fall bort skiten och nytt hopp tändes! Du var glad och "som vanligt" igen! Men.... Efter en tid upptäcktes det att cancern kommit tillbaka. Behandling på behandling. Vi träffades ibland och hade täta sms-konversationer med varandra. Jag höll hoppet uppe och bad änglarna skicka kärlek och ljus till dig.
Tyvärr hjälpte inte det och nu är du hos dom andra änglarna, där du en gång kom ifrån. För du var en ängel även här på jorden Anna. Ditt liv släcktes alldeles för tidigt, endast 22 år ung.
Men jag vet att du har det bra nu. Du lider inte längre. Det är en liten tröst i den själviska sorgen som det ju faktiskt är för oss alla som sörjer dig.

 

Vi ses igen, Anna. Men jag hoppas ändå att det dröjer. Tills dess ska jag bära med dig i hjärtat med många varma minnen och du kommer alltid vara en förebild för mig. Vila i frid.

/L